Jag är fortfarande ett barn.
Jag har otroligt mycket för mig just nu. Förra veckan var S turkkompisar på besök. De kom, de blev sjuka och de åkte hem - eller direkt till sjukhuset hemma i Istanbul. För att kontrollera så förkylningen inte var värre än den var. Men det blev ingen badtunna, skoter, bastu eller annat som vi planerat.
I lördags var det snöoväder igen, så i söndags när jag skulle öppna på restaurangen halkade o vurpade jag i trappen. Jag föll rakt bakåt med ryggen på trappstegen. Jag slog skuldran på ett trappsteg, och svanken på ett annat steg. Plus att grejen jag höll i skrapade mig på armen (kommer ni ihåg mitt slalomskrapsår, detta är på samma ställe men motsatt arm. Och mycket mindre iofs :P). Det gjorde iaf ooont och jag blev så chockad, så tårarna började rinna och jag blev helt skakis. Jösses vilken tur att inga gäster kom den första halvtimmen, då skulle de ha mött en konstig servitris. Plus att vi hann skotta/borsta bort snön från trappen.
Vi ska kolla på en bil imorrn. En V40. Ikväll insåg vi dock att jag förmodligen kommer behöva bilen väldigt mkt i mitt nya jobb, så S kanske inte kommer kunna använda den alls. Jag vet inte alls vad jag gett mig in i, och nu börjar jag nästan ångra att jag tackade ja till jobbet. Förut tyckte jag att det lät spännande, en utmaning, men nu vill jag bara ha trygghet och säkra svar. Och vad ska hända med bilen, han vill förstås inte köpa den om han inte kan använda den att hämta S jr på dagis (den största anledningen till att han behöver bil). Jag vet inte om jag ska spara min gamla sierra, den kostar trots allt inte så mkt att ha kvar, så vi kan använda den om det krisar.
Jag känner mig lika primitiv i sinnet och ovetande om framtiden som ett barn. Vilken del av utvecklingen missade jag och när hände egentligen detta?! Eller har jag bara hamnat i en situation där jag behöver bete mig som äldre än jag är? Är det därför jag är så osäker? Hur ska man resonera? Jag vill ju verkligen att allt ska fungera och gå ihop. Jag vill ju bli seriös! Och vuxen! Tänker vuxna också "äh, det ordnar sig med tiden"? Men vad gör man fram till dess? Jag kan alltid säga upp mig om jobbet inte passar, men fakta är att jag behöver en bättre bil när jag börjar där om 2½ vecka. Paniken stiger.. :P
