tiniwini

I lördags slutade jag äta sötsaker! Det är ett STORT steg för mig. Jag tänkte testa ett tag bara för att se om jag verkligen är beroende, och om jag skulle känna skillnad utan den dagliga kladdkakan och allt annat jag sätter i mig under en dag.

Igår trotsade jag mig själv och tyckte att "varför ska inte jag få äta en muffin om jag vill det?" så jag satte i mig en stor chokladmuffin och en pepparkaka. Efteråt hade jag ont i magen flera timmar! Det blev för mkt! Jag som brukar äta 3 muffins utan problem. Nu vill jag inte äta nått sött alls :P får se hur länge jag känner såhär, men bjuder nån så kommer jag inte tacka nej direkt. Så bjud mig helst inte på fika, haha

Jag har otroligt mycket för mig just nu. Förra veckan var S turkkompisar på besök. De kom, de blev sjuka och de åkte hem - eller direkt till sjukhuset hemma i Istanbul. För att kontrollera så förkylningen inte var värre än den var. Men det blev ingen badtunna, skoter, bastu eller annat som vi planerat.

I lördags var det snöoväder igen, så i söndags när jag skulle öppna på restaurangen halkade o vurpade jag i trappen. Jag föll rakt bakåt med ryggen på trappstegen. Jag slog skuldran på ett trappsteg, och svanken på ett annat steg. Plus att grejen jag höll i skrapade mig på armen (kommer ni ihåg mitt slalomskrapsår, detta är på samma ställe men motsatt arm. Och mycket mindre iofs :P). Det gjorde iaf ooont och jag blev så chockad, så tårarna började rinna och jag blev helt skakis. Jösses vilken tur att inga gäster kom den första halvtimmen, då skulle de ha mött en konstig servitris. Plus att vi hann skotta/borsta bort snön från trappen.

Vi ska kolla på en bil imorrn. En V40. Ikväll insåg vi dock att jag förmodligen kommer behöva bilen väldigt mkt i mitt nya jobb, så S kanske inte kommer kunna använda den alls. Jag vet inte alls vad jag gett mig in i, och nu börjar jag nästan ångra att jag tackade ja till jobbet. Förut tyckte jag att det lät spännande, en utmaning, men nu vill jag bara ha trygghet och säkra svar. Och vad ska hända med bilen, han vill förstås inte köpa den om han inte kan använda den att hämta S jr på dagis (den största anledningen till att han behöver bil). Jag vet inte om jag ska spara min gamla sierra, den kostar trots allt inte så mkt att ha kvar, så vi kan använda den om det krisar. 

Jag känner mig lika primitiv i sinnet och ovetande om framtiden som ett barn. Vilken del av utvecklingen missade jag och när hände egentligen detta?! Eller har jag bara hamnat i en situation där jag behöver bete mig som äldre än jag är? Är det därför jag är så osäker? Hur ska man resonera? Jag vill ju verkligen att allt ska fungera och gå ihop. Jag vill ju bli seriös! Och vuxen! Tänker vuxna också "äh, det ordnar sig med tiden"? Men vad gör man fram till dess? Jag kan alltid säga upp mig om jobbet inte passar, men fakta är att jag behöver en bättre bil när jag börjar där om 2½ vecka. Paniken stiger.. :P

Nästa julklapp - muffinsplåten.
Jag har nyss gjort chokladmuffins, frågan är hur jag ska få upp dem ur plåten utan att de går sönder. Får ge mig på det när muffinsen kallnat.. Misslyckas jag kan jag ju alltid äta upp dem själv :)

Helgen har varit, jaa, varierande. Fikade med min gamla bandkompis Alex (japp, vi har spelat i ett rockband. Jag spelade trummor och hon sjöng/spelade gitarr). Tea var också med o fikade, och det var jättetrevligt:) Igår åkte jag slalom med Sanna, det var några plusgrader vilket bara var skönt, för snön i backen var helt ok och man slapp frysa!

Och snart kommer Jossan hit. Trevligt värre!
Denna vecka är det gratisvecka på ego där jag tränar. Såå alla som vill träna gratis, kom o träna med mig eller utan mig om ni vill. :P Min veckoplanering denna vecka är afrodans tis kl 12, pump ons kl 12, spinning fre 11.45 och kanske nånting på söndag också. Förra veckan körde jag o S igång med gymträning, bröst/triceps på tis och rygg/biceps på ons, och jag hade sån trääääningsvärk! Tea, jag kan visst få träningsvärk - när jag gymmar. Nu har det gått över, så nu gäller det bara att fortsätta på samma spår.

Jag har nyss haft en telefonintervju till ett jobb jag har sökt. Första gången jag har blivit telefonintervjuad om ett jobb, men jag måste säga att det var skönare än att sitta ansikte mot ansikte! Nu kunde jag ligga i soffan i mjukisar o knappa in allt han sa på laptopen :) Han ska iaf prata med sin chef och ringa mig nästa vecka för att berätta om jag får jobbet eller inte. Jag har som vanligt inte så höga förhoppningar, då slipper man bli besviken. Men det vore väldigt kul att testa nånting nytt!

Ska strax gå till turkiskakursen, och sen ska jag klippa mig. Vet inte hur men det ordnar sig! Vill nog spara ut håret en bit nu.